Detta är inte en bok för »easy reading«, utan en bok som kräver sin läsares hela uppmärksamhet. Skrivandet har varit en process för författaren. Hon har tagit god tid på sig och boken löper från tiden före covid-pandemin, vilket ger en extra dimension. Boken är en blandning av egna erfarenheter och reflexioner, fakta, intervjuer med professionella samt beskrivningar av kända personer som valt att själva avsluta sina liv – Björn Natthiko Lindeblad och musikern Stefan Nilsson, för att nämna några.
Boken avhandlar dödshjälpens alla aspekter, från tydliga beskrivningar av olika metoders fördelar och nackdelar, medicinskt såväl som juridiskt, till deras praktiska tillämpning. De modeller som tydligast beskrivs är, förutom schweiziska Dignitas, Oregonmodellen och det holländska systemet. I Oregonmodellen skriver läkaren ut recept på läkemedel som patienten tar själv vid ett lämpligt tillfälle; man tänker ofelbart på Pedro Almodóvars film »The room next door«. I Holland har man arbetat fram en medicinsk och juridisk organisation som bygger på att patientens husläkare ska medverka till döden, som sker i hemmet. Den holländska modellen har också en tydlig struktur för hur äldre (över 70 år) som kommer till sjukhus ska tillfrågas hur sjukvården ska agera vid eventuellt hjärtstillestånd.
Boken väcker fler frågor för diskussion än den ger entydiga svar. Den beskriver också den begreppsförvirring som råder i ämnet. Vad är eutanasi, aktiv och passiv dödshjälp, palliativ sedering, assisterat självmord och behandlingsbegränsningar? Vad är ett värdigt liv, och kan man som individ alltid veta det när/om man drabbas av en allvarlig sjukdom? Vid vissa sjukdomstillstånd, som ALS, kanske det är tydligare, men författaren tar också upp cancersjukdom, psykisk sjukdom och cerebrala katastrofer som global ischemi efter hjärtstopp och omfattande stroke. Vi använder i dag formulär till mycket, och man försöker nu i Holland introducera en kriteriebaserad enkät för lidande. Holland ser en ökning av patienter som önskar dödshjälp. Men problem uppstår då husläkare som stannar länge på samma ställe blir allt färre. Man känner inte längre patienten och dennes anhöriga som tidigare, vilket bedöms vara en förutsättning för denna organisation.
Alla som intervjuas i boken trycker på att det krävs god kännedom om patienten, tid att diskutera vad som är ett värdigt liv för individen och inte minst en lång yrkeserfarenhet för att kunna bedöma bästa scenario. Frågan väcks också om inte utbyggnaden av och den ökade kompetensen i den palliativa vården kan göra problematiken vid vård i livets slutskede eller svår sjukdom mindre.
Det är svårt att definiera vad som är ett värdigt liv. Jag har själv levt nära en person med en svår hjärnskada. Det fanns personer som då gärna gav mig sin tydliga mening om definitionen av värdigt liv. Från min erfarenhet kan jag bara säga att värdighetens gräns är flytande.
Denna bok rekommenderas som underlag till diskussion för alla i vården.
